Det känns som att man hela tiden väntar på att tiden ska gå, längtar tills dagen tar slut och man får gå hem, tills att månaden är slut och man får pengar, tills semestern ska komma, tills man blir kär, tills man blir 20 och får handla sprit, tills vintern är slut och sommaren kommer, tills man är helt klar utbildning och har ordnat sitt liv. Sen plötsligt så fattar man att man har blivit gammal och får åldersnoja och lägtar tillbaka tills man var ung igen. Så tänker jag om gymnasiumet nu, men jag vet att stor del av den perioden uppskattade man inte tiden utan längtade tills studenten, tills man skulle bli fri och kunna göra precis vad man ville.
Det är måndag